Martin
Han var mitt i livet. Villa, vovve, Volvo. Fler barn på gång. Drömmar framåt. Beskedet kom helt oväntat. Chockartat och brutalt. Hjärntumören var stor och satt illa till. Prognosen var mycket allvarlig. Han behövde planera för hur han ville ha den sista tiden i livet när det enda han ville var att fortsätta leva. När han nu skulle dö ville han inte dö på sjukhus. Sjukhus förknippades med cancer. Det gick snabbt. Tumören växte och gav ökade symptom. Kramperna kom allt oftare. Han blev personlighetsförändrad och hjälpbehovet blev stort. Alla var överens om att han inte längre kunde vara kvar hemma. Det skulle vara otryggt för både honom och familjen. På korttidsboende, där personer med hög ålder och många gånger långt framskriden demenssjukdom vårdas, skulle man ha svårt att möta hans specifika behov och symtom. Det vore inte värdigt att låta Martin avsluta livet på ett sådant ställe. I brist på hospice fick han på slutet en lång vårdtid på sjukhusavdelning där han också fick dö. Det blev nog så bra som det kunde. Utifrån förutsättningarna. Vistelse på hospice den sista tiden av livet hade möjliggjort god medicinsk vård och omvårdnad i en varm och personlig miljö där också omsorgen om familjen är en självklarhet. Då hade förutsättningarna för honom att få en bättre sista tid och att få gå en god död tillmötes varit bättre. Genom stöd på hospice både under och efter sjukdomstiden skulle också familjen ges verktyg att bättre kunna hantera det obegripliga och så småningom gå vidare efter hans död. Trots det brutala i när cancern slår till mitt i livet.

Elsa
När Elsa fick cancer för några år sedan rasade världen. Hon fick bra behandling som höll sjukdomen tillbaka, men sista året ökade spridningen i kroppen trots nya behandlingar. Så kom dagen när hon fick beskedet att ingen mer medicin fanns att erbjuda. Hon visste att den dagen skulle komma, men hade skjutit det ifrån sig. LAH kom hem till familjen och erbjöd palliativ vård i hemmet. Först var hon negativ, men efter ett tag upplevde hon tryggheten och tyckte det var skönt att slippa sjukhuset. Att vårdas hemma var inte enkelt för Elsa, hon ville inte att familjen skulle behöva bära hennes börda. Samtidigt kändes det omöjligt att tänka sig att ansöka om ett särskilt boende hos kommunen. De månader som följde innan hon gick bort innehöll förstås mycken sorg, men också glädje i samvaro med familjen. Utan tryggheten med LAH hade det inte gått, men hade hospice funnits som alternativ hade hon nog valt det. Åtminstone tidvis.

Tage
Tages har haft KOL under många år, de sista fyra åren med syrgasbehandling hemma. Det har blivit många sjukhusvistelser vid försämring, och han har fått ökade besvär av ångest. Han är ensamstående och sjukdomen har medfört social isolering. Vid sista utskrivningen från sjukhuset meddelade man att det inte fanns möjlighet längre att förbättra hans lungfunktion och att sjukhusvård därför inte var vad han behövde. Han erbjöds specialiserad hemsjukvård av LAH, men ville helst få komma till ett hospice eftersom ångesten plågade honom när han var ensam och kände ständig andnöd.